Framtiden

Ni vet när man tittar på filmer som visar framtiden, så är det alltid en hemsk framtid där vi gjort slut på jordens resurser, allt är grått och bara några få människor har överlevt antingen ett världskrig med atomvapen, hur jorden träffats av en asteroid eller någon annan naturkatastrof. Och så handlar det om hur vi ska lyckas överleva i den nya verkligheten.

Ibland får det mig att undra om det verkligen är så vi tror att det kommer bli, om vi verkligen inte har mer tilltro till mänskligheten. Vi lever i samhällen som ständigt utvecklas och förhoppningsvis tror vi väl att den politik vi för och vårt sätt att leva ska ge oss bättre liv än de vi nu har och inte sämre. Eller?

Eller är det så att vi är så otroligt egoistiska och kortsiktiga i vårt tänkande att vi accepterar att så länge jag får leka med mina leksaker så struntar jag i hur andra har det och vad som kommer att hända. Så länge mina pengar växer på banken och så länge jag får köpa vilka grejer jag vill, så länge min bil går fort och är i rätt färg och så länge jag får synas på TV, så är jag nöjd.

Men jag är inte nöjd. Jag vill att vi ska tänka långsiktigt och större, jag vill att vi ska lära av våra misstag, jag vill att vi ska bli bättre på att vara människor, bättre på att ta hand om varandra, bättre på att ta tillvara våra naturtillgångar, bättre på att dela på våra resurser, se till att alla människor har tillgång till vatten, mat och mediciner, njuta mer av livet, titta på mer vackra saker, andas bättre luft, vara mer i naturen, ha mer tid för våra partners, barn, vänner och släktingar.

Och vi kan ju göra det. Våra tekniska framsteg, vår kunskap inom psykologi, medicin, sociologi, ekonomi osv, om vi utnyttjade dem så skulle vi ju kunna skapa den världen.

Så varför gör vi inte det?

Förnyelse

Mycket har hänt sen sist och jag tänker att mina funderingar rör sig över alla områden. Vi sossar ska välja en ny ledare och jag tycker det är sorgligt att det blev som det blev. Jag önskar att vi givit Mona en bättre chans, för jag tycker hon har en drivkraft som är bra för partiet. Men nu har det blivit som det blivit och jag tror det är bra att hon avgår. Det pratas mycket om olika kandidater och olika syn på vad "partiet" ska stå för. Vissa förespråkar något nytt, att svara på en önskan och bejaka de krafter som finns i samhället idag, vilket tolkas som högerkrafter, vi bör kliva åt höger och anpassa oss till den nya andan. Men för mig är det helt fel väg. Jag har länge tyckt att vi gått för långt åt höger och jag tycker vi blir populistiska när vi försöker möta högern istället för att stå för de grundvärderingar vi har. Vissa verkar tro att socialdemokratin har dött ut, men för mig är den lika relevant idag, bara vi förmår att översätta begreppen.

Samma sak gäller kyrkan och jag inser att jag står för samma sak på båda arenorna. Det kan verka som att friheten står emot gemenskapen, men för mig står både socialdemokratin och den svenskkyrkliga folkkyrkotanken för samma sak. Den enskilda individens frihet, vilken vilar på gemenskapens trygghet. När vi månar om varandra så kan vi också stråla som individer. Det jag har emot den borgerliga tanken är att det ställer människor emot människor. Jag tro att konkurrensen kan söndra och att tänka i lönsamhet kan överskugga andra mål.

Jag längtar efter en ny socialdemokrati, som bejakar människors lika värde och möjliggör allas lika möjligheter, som ser att vi alla är olika och uppmuntrar till att lysa, men aldrig på bekostnad av andra, som ger möjligheter och trygghet efter behov. En socialdemokrati som bejakar de krafter som finns i människor och som förstår de svårigheter som kan uppstå. Som tror gott om människor och tror på att vi tillsammans kan bygga det samhälle vi vill ha. Som förstår att leva handlar om livet och inte om det vi diktar ihop.

Och jag längtar efter en kyrka som bejakar det liv som människor lever, som ser evangeliet som ett budskap till alla och något vi måste anstränga oss för att översätta så att människor förstår det. Vår mission måste ju vara att sprida evangeliet, att få människor att förstå att vi alla är älskade av Gud, och så älskade att vi alltid är förlåtna, att vi alltid lever i Guds omsorg. Och då kan vår målgrupp inte bara vara de få som går på våra gudstjänster utan måste också vara de som inte kommer till våra gudstjänster idag. Vår målgrupp är alla människor i vår närhet.

Vi ska välja ledare inom socialdemokratin och jag hoppas att det är någon som uppmuntrar till förnyelse, men som också bejakar de grundläggande värderingar vi har; jämlikhet, medmänsklighet, frihet. Ord som är lika aktuella idag, hur mycket vi än försöker omvärdera begreppen. Det största sveket, skulle enligt mig vara att svika dessa ideal. Det går att modernisera vår politik utan att släppa våra ideal, det går verkligen. Och jag tror på att vi kan göra det!

Ett nytt liv

Idag, eller rättare sagt väldigt, väldigt tidigt i morse fick min bästis barn, en liten flicka. Och jag har så mycket känslor i kroppen att jag har svårt att hålla reda på dem. Jag är bubblande lycklig och förundrad, helt plötsligt finns det en ny liten människa här på jorden. Och visst är det så att hon fanns här redan när hon låg i magen, vi pratade om henne, vi kunde känna henne röra på sig, men det är först nu som man kan se hennes ansiktsuttryck, hennes hårfärg, hålla i henne, räkna hennes fingrar och tår. Man kan undra vem hon är, hur hon kommer att vara, vilket liv hon kommer leva, vad hon kommer lära oss om livet. Det är något förunderligt när ett nytt barn föds.

Och det får mig att fundera över vad ett liv är? Just vi, jag, du och alla andra, föds som ganska enkla människor. Vi behöver kärlek, närhet, mat, luft att andas och tak över huvudet. Sen växer vi upp och blir så mycket mer komplicerade. Helt plötsligt behöver vi alla möjliga konstiga saker. Det är förstås på gott och ont. För livet blir ju mer komplicerat när man inte kan förlita sig på föräldrar som tillgodoser alla ens behov, när man själv måste ta ansvar för sitt liv. Samtidigt ligger det ju i att vara människa att ta sina egna beslut om livet, att vara nyfiken och upptäcka, låta livet växa. Men för mig är det viktigt att ibland fundera över vad jag kan skala bort. Vilka av alla de påhittade behov jag har kan jag lika gärna vara utan? Och det är ofta ganska många. För livet är lite sorgligt om jag verkligen behöver Coca Cola light eller TVns alla serier. Nånstans så vet jag ju att livet är större än så och jag är glad att den här nya lilla tjejen påminner mig om det.

Något hon också påmint mig om redan när hon låg i magen är att jag längtar efter barn. Att man alltid gör val här i livet och att jag är nöjd med mina, men att jag vill vara noga med de jag gör framöver. För jag vill också vara med om det här. Är så fantastiskt glad för mina vänner som fått ett efterlängtat litet barn, så otroligt glad för den lilla flicka som fått så fina föräldrar och en sån fin syster, och så ofantligt glad för min egen skull som fått ett nytt litet liv i min bekantskapskrets. Ibland är livet bara förunderligt. :-)

Trött, trött, trött...

Har varit för trött för att skriva på ett tag, själsligt trött, trött i huvudet, politiskt trött... En dryg vecka har gått sen valet och det gick ju inte som jag önskat direkt. Men kanske gick det som det måste just nu. För ibland tror jag man måste få något att ta spjärn mot. Framförallt den sista veckan innan valet tycker jag att de rödgröna verkligen började få flyt, engagemanget från många håll var stort och det kändes som om det hände något. Och nu är valet över och allt som det pratas om är SD. Jag tror det är synd (kanske i dess rätta bemärkelse), jag tror det är att spela dem i händerna. Svenska folket har valt in dem, låt oss respektera det, men se till att de inte kan göra någon skada. De är en ytterst liten minoritet och jag tror det bästa vi kan göra är att forsätta jobba för det samhälle vi vill ha, så kommer de aldrig att få någon makt.

Visst är det lite uppseendeväckande att Gudrun Schyman, som är en ytterst skicklig politiker, får så få röster med sitt Feministiska !nitiativ, medan ett ytterst konservativt parti med främlingsfientliga idéer kommer in i riksdagen. Jag tror det säger något om vårt samhälle och jag tror inte att någon av oss ska vara stolta över det. Däremot tror jag att vi alla måste ta vårt ansvar och verkligen fundera över hur vi vill ha det. Detta kallare samhälle fungerar inte. Klyftor och orättvisor spär på känslan av att "vi" måste se om "vårt eget", vi har sett det förr. Det leder inte till något gott.

Jag hoppas att en varmare röd-grön politik inte hamnar i skymundan nu, jag hoppas att det engagemang som började anas innan valet kommer att fortsätta bubbla och växa. Jag hoppas vi inte blir förblindade av oro, utan med lugn tillförsikt inför människans grundläggande godhet, forsätter arbeta för ett bättre samhälle.

Det tänker jag göra iaf!

Gå gärna med i min facebook-grupp om du vill dela med dig av goda idéer för ett livsbejakande samhälle.

Hur röstar kändisarna?

Jag läste i Aftonbladet.se om vad 101 kändisar tänker rösta på i valet om en vecka och jag tyckte det skulle vara intressant att göra en sammanfattning av vad det är man anger som argument för varför man röstar på det ena eller andra blocket.

Bland de som röstar på de Rödgröna svarar flest ideologin och värderingarna, där det är viktigt med jämställdhet och att jobba för de svaga, hjärtat är på vänsterkanten. Solidaritet är viktigt, man är emot privatiseringar och tycker vi måste prioritera välfärden och förhindra att klyftorna ökar. Sverige har varit ett föregångsland när det handlar om sociala skyddsnät och det trygghetssystem som skapats inom arbetsmarknadspolitiken bör finnas kvar. De Rödgröna är bäst för Sverige och man bör rösta på dem för att det inte ska bli värre. Samhället har blivit för osäkert, pga vad Alliansen gjort med a-kassan och sjukförsäkringen, solidariteten och empatin i samhället börjar gå förlorad och Alliansens människosyn ogillas, där själv är bäste dräng.
De Rödgrönas miljöpolitik hamnar också högt på listan, det är den bästa politiken för framtiden, för skatterna spelar ingen roll om vi inte har någon värld att leva i. Det är viktigt med djur och natur, och utan miljön, rent vatten och ren luft har vi ingenting. Konkreta frågor är energipolitiken och kärnkraftspolitiken samt höghastighetståg. De anses också bäst på hbt-, invandrar- och kulturpolitik, och skolpolitiken behöver vara ”up to date” och inte gå tillbaka till 1950-talet.

För de som röstar på Alliansen svarar flest att de har skött Sverige bra och gjort ett fantastiskt jobb med den ekonomiska krisen som hela världen befunnit sig i. Ekonomin har gått bättre trots en tung period och börjar stabiliseras, vi är det land i världen som går bäst. Reinfeldt och Borg är smarta och har en god förmåga att leda landet, Reinfeldt känns också trovärdig och för en bra politik. De skapar bra förutsättningar för företagare, är på väg att skapa en plattform för företagare att driva ekonomin i Sverige och tillvaratar de intressen små- och egenföretagare har.
Man tror på deras syn på sysselsättning och avskyr bidragssverige. Folk borde inte fråga vad staten kan göra för dem utan vad de kan göra för staten. Sossarna är lite ålderdomliga och det ska bli stopp för deras bidragspolitik, är man arbetsför ska man kunna tjäna mer pengar än om man är sjukskriven eller går på a-kassa, vilket uppmuntrar folk att ta eget ansvar och det är en fantastisk möjlighet. Vi betalar för mycket i skatt och om de rödgröna får makten kommer det att bli ännu mer skatter.
Några svarar att Alliansen passar deras livsstil, att de är nytänkande och framåt, de är positiva till EU, har en bra familjepolitik och är duktiga när det gäller främjandet av skolan, det känns mer framtid. De har också en bra invandringspolitik och jobbar hårt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Någon vill behålla snuset.

Våra kändisar är väl knappast representativa för vad resten av folket röstar på eller varför, men tycker ändå jag ser vissa tendenser som jag känner igen.

Känner du igen dig?

Artikeln hittar du här.

En revolutionär typ

Jag funderar ju ibland över det här med kärlek och varför det är så svårt att träffa rätt. Och kanske är det för att man måste träffa just rätt. Läser om Philip Berrigan, en katolsk präst som satt i fängelse för att ha protesterat mot Vietnam-kriget, och jag fascineras över hans sätt att diskutera samhället, livet, politiken, tron och människan. Och det finns ju så många fler som funderar över dessa saker, som tänker större och vill något mer med världen. Som ser livet som en möjlighet att utvecklas som människa och som gemenskap. Och som ser att allt hänger ihop. Att evangeliet talar om livet och inte bara på ett var-snäll-mot-din-nästa-nivå utan mycket mer genomgripande.

Berrigan citerar en vän, Tom Lewis som sa att "Äktenskapet är inte ett primärt kall, men att vara en kristen är det. Det idealiska vore att ett äktenskap skulle hjälpa två människor att bli effektivare revolutionära vittnen mot människans missbruk av människan. Hur skulle man annars kunna förena det med kristendomen? Det måste en revolutionär typ till för att intressera mig så pass att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig." Och jag inser att jag behöver träffa en revolutionär typ!

Allt hänger ihop

Jag var på en internationell fängelseprästkonferens för några veckor sedan och kan inte sluta tänka på de berättelser jag hörde och de människor jag mötte. Men jag har också behövt bearbeta allt det som jag fick i mig, försöka reda ut alla de sammanhang jag upptäckte och dra i alla de lösa trådar som helt plötsligt fanns där. För jag överväldigas av hur allt hänger ihop. Och av allt vi inte gör.

Runt om i världen sitter en mängd människor förvarade i fängelser för att våra samhällen inte vet vad vi ska göra med dem. Många av dem är missbrukare, några har psykiska problem (ofta ADHD och andra diagnoser de aldrig fått), de flesta är fattiga, utan makt och ofta oönskade, osynliga, "the forgotten people". Det genomsnittliga antalet människor i världen som sitter i fängelse är 145 av 100 000, i USA är det 748 av 100 000 vilket är högst i världen, i Kanada som ligger precis brevid är det 117 av 100 000. I Texas är det 1 av 100. Innebär det att människor är sämre eller värre i Texas? Naturligtvis inte. Vad som är straffbart gör skillnader liksom vilken sorts människor som bor där. Svarta är tex en minoritet i USA, men en majoritet i fängelser. Är det ett rättvist system? Knappast!

När jag skrev min d-uppsats i religionspsykologi intervjuade jag kvinnor i fängelse och kom ofta hem därifrån med känslan att det lika gärna kunde varit jag. Att vårt tänkande i "vi och de" bara är ett försvar, för att vi inte ska behöva fundera mer över våra egna mörkare, svagare sidor. Alla har vi destruktiva tendenser och att mina inte gjort att jag hamnat i fängelse ser jag mest som tur. Det vore arrogant av mig att påstå att jag, om jag varit i deras ställe, skulle agerat annorlunda.

Det intressanta är väl snarare att fundera över vad vi gör nu. Vi kan få så otroligt mycket kunskap om hur människor fungerar genom att lyssna till dessa människor och vi kan lära oss hur vi kan förändra vårt samhälle för att fånga upp dem tidigare och för att kunna rehabilitera de som ändå hamnar i fängelse.

I USA har undersökningar gjorts om vad det är som gör att människor förändras när de är i fängelse och man har kommit fram till att 40% handlar om att förändra självbilden, förväntar vi oss bättre av människor så gör de också bättre, och att 30%handlar om att ha en god kontakt med en förändringsagent, dvs någon som bidrar med nya idéer och en ny syn på saker och ting. Ännu mer konkret har man undersökt vad som bidrar till återfall och det visar sig att rädslan för straff faktiskt ökar risken med 5% och att arbeta med att öka personens självförtroende också ökar risken med 2%. Det som däremot minskar risken för återfall är att arbeta med familjer och relationer (-18%), att skapa nya bekantskaper som inte är kriminella (-21%) samt att skapa nya anti-kriminella attityder (-22%). Tänk vilken lärdom det här ger oss om vad vi kan göra för våra medmänniskor och vad de kan göra för oss.

Och det är här det känns som att allt hänger ihop. Vad innebär det egentligen att vi demoniserar kriminella som vi gör? Vad innebär det att vi har den människosyn vi har i samhället, där man ofta får skylla sig själv när man gör fel och där man stämplas för livet. En kvinna jag intervjuade beskrev det som att vara "en spottkopp i samhället" när man kom ut ur fängelse. Är det konstigt att hon är bitter och att hon kommer att hamna i fängelse igen? Jag tycker inte det. Jag tycker vi behöver ta vårt kollektiva ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Annars kommer konsekvenserna bara att drabba oss alla. För varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att bli utsatt för brott, och för varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att hamna i fängelse igen.

Vi är alla inblandade, ingen är utan skuld, vi är alla människor, vi har alla ett ansvar.

Klass-samhället

Jag funderar över en sak. Det ska löna sig att arbeta säger Alliansen och vill gärna göra skillnaderna större mellan de som av olika anledningar inte arbetar och de som arbetar. Dessutom verkar det som om det gärna ska löna sig att jobba med vissa saker medan andra jobb ska löna sig lite mindre, de som har lite mindre status och som inte genererar lika mycket pengar på "marknaden". Men jag undrar...

Tänker de sig ett utopi-samhälle där alla jobbar med dessa högstatusjobb, där människor genast får ett nytt högstatusjobb när de råkar bli av med ett annat och där människor aldrig blir sjuka? För annars innebär det ju att de tycker det är helt ok att det alltid kommer att vara en ganska stor mängd människor i vårt land som lever under ganska svåra förhållanden. Och det är definitivt inte mitt utopi-samhälle.

I Stockholm City beskriver en av deras politiska debattörer, Kajsa Ekis Ekman, Stockholms problem med arbetslösheten, som tre problem: det första att en massa människor blivit utan arbete, det andra att en massa arbeten blivit utan människor och det tredje att en massa människor blir lidande när dessa arbeten inte utförs. De arbeten hon skriver om är de i den offentliga sektorn, arbeten som inte genererar en massa pengar, men en massa värde. Arbeten som aldrig kommer att bli högstatus i marknadens ögon och som därför heller aldrig kommer att ge en särskilt hög lön.

Men likväl så behöver vi människor som vill göra dessa jobb, dessa jobb där människor inte kan rationaliseras bort, människor som vill ta hand om barn och gamla, undervisa och rädda liv. Jag hoppas deras status kommer höjas så att också dessa livsviktiga människor får ordentliga löner. Men jag hoppas också att de människor som av olika orsaker står utan jobb också kan leva goda liv. Jag delar gärna med mig så att de kan göra det! Gör du?

Läs gärna om och av Kajsa Ekis Ekman i Stockholm city, sidorna 6 och 8.

Vi kan inte vänta!

Äntligen har då kampanjaffischer, film och hemsida släppts. "Vi kan inte vänta" är vad vi otåligt upprepar och det vi vill ha är ett Möjligheternas land! Med fokus på arbete åt ungdomar, fler händer i vård och omsorg och nya kreativa idéer som får fart på Sverige och svenskarna. Framförallt fokus på människan! Gamla, unga, föräldrar, yrkesarbetande, sjukskrivna, arbetslösa, studerande, tillsammans kan vi satsa på alla de grupperna. Tillsammans kan vi komma på nya sätt att minska klyftor och skapa gemenskap. Tillsammans kan vi vinna valet och skapa det samhälle vi vill ha!

Besök hemsidan Möjligheternas land
Se Socialdemokraternas valfilm

Röd politik - lite mer hjärta!

Jag läser om alliansens förslag inför valet och saknar att höra om de röd-grönas. Jag tror vi måste bli bättre på att få ut vad vi vill med Sverige. Varför det spelar roll vilka som har makten. För jag vill inte ha 4 till år med alliansens politik. Jag vill ha tillbaka lite mer hjärta i politiken!

Jag tror de stora skillnaderna ligger i grundvärderingar och människosyn. Dessutom tror jag på att människor gör som man förväntar sig av dem, och jag tror gott om människor! Jag tror att de flesta människor vill göra rätt för sig, jag tror de flesta människor vill vara lyckliga, jag tror de flesta människor vill leva i gemenskap med andra, jag tror de flesta människor vill göra andra människor lyckliga. Jag tror inte att människor mår bra av att konkurrera om allt eller lura andra eller tjäna något på andras bekostnad. Men jag tror att många lever såna liv. För att de fått för sig att det är så det ska vara. För att vi matats med att människor luras, att marknaden styr och att du måste förtjäna ditt liv.

Ibland tror jag att det är ett misstag att vi sossar fokuserar så mycket på arbete. Att vi inte längre kan kalla oss ett arbetareparti på samma sätt. Dels har ju alliansen tagit över många av de gamla begreppen och förvanskat dem, men dessutom tror jag att samhällsstrukturen förändrats och att vi människor också har förändrats. Det är andra värden som spelar roll nu och jag skulle önska att vi pratade mer om vad det innebär att vara människa och leva ett fullt liv. För i det ligger att man har ett givande arbete, att man har tid med sina barn, att man har möjlighet att vara sjukskriven för att bli frisk när man är sjuk, att man har en trygghet när man blir av med jobbet och måste söka nytt, att man har rätt till sin tro så länge den inte är destruktiv, att man har rätt till sin kultur så länge den inte är destruktiv, att man har rätt att älska vem man vill, att man har möjlighet att hitta ett bra boende även om man är ung eller inte har mycket pengar, mm, mm.

Varför inte sätta siktet på vårt idealsamhälle och kanske iaf nå halvvägs? Låt oss ligga i framkanten och driva utvecklingen istället för att försöka jobba runt de problem som finns idag. Jag skulle vilja bygga ut och ha gratis kollektivtrafik så att vi äntligen blir av med miljöproblemet bilarna, jag skulle vilja ha fler hyresrätter för ungdomar som vill flytta hemifrån, jag skulle vilja ha fler människor som får bra betalt för att göra det som marknaden inte betalar för, som hemtjänst tex., jag vill ha en skola som har tillräckligt med mänskliga resurser för att se vartenda barn och göra skolgången rolig och givande, jag vill ha en kriminalvård som fokuserar på att rehabilitera människor så att de kan bidra i samhället och leva goda liv, jag vill ha ett samhälle fullt av människor som gärna hjälper varandra, som gärna betalar skatt för att andra människor ska få bättre liv, som gärna delar med sig istället för att vilja lägga på hög.

För då tror jag att vi skulle få ett samhälle där vi har en rörelsefrihet att upptäcka vilka vi är och vad som gör oss lyckliga, och där vi samtidigt har en trygghet i gemenskapen med andra.

Ibland blir jag så frustrerad!

Vi närmar oss ett val och då brukar ju fler idiotiska förslag än vanligt dyka upp, men något jag lärt mig under de här 4 åren från förra valet är att inte bara vifta bort dem, utan att inse att människor som sitter vid makten faktiskt kan få igenom dem. Nu är det Björklund och Billström som visat på sin människosyn. För det är vad det handlar om. I Aftonbladet läser jag om burkaförbud i skolor och att kasta ut romer som tigger från Sverige. Och visst handlar det om människosyn och säkerligen ett försöka att glida på den främlingsfientliga vågen som ändå drar fram. Men är det inte precis tvärt om vi borde agera? Vad sägs om att ta tag i de riktiga problemen i skolan, att vi har för få lärare och att ungdomar behöver mer trygghet. Att hota med att visa upp skolk i betygen ligger väl på samma nivå ungefär. Trodde vi lärde oss något när vi förbjöd barnaga, att hot inte fungerar vidare bra som pedagogik.

Nej, har vi människor i vårt land som förtrycks, pga kultur eller religion så kanske det är bättre att ta en diskussion om det och att samtala med nyinflyttade om varför de i vissa falla anser det vara ännu viktigare att hålla på sina egna seder. Kanske är det så att vi i vår rädsla för det som är annorlunda skapar större problem och större skillnader än om vi sa att "jag respekterar dig, låt oss prata om varför vi gör som vi gör och ni gör som ni gör". Och snälla, låt oss ta itu med våra egna problem först. Är det verkligen burkor som är det största problemet på lektionerna? Är det verkligen så att de flesta skolkar för att det är kul? Och varför i hela världen skulle vi bara utvisa tiggare som är romer, varför inte ta ifrån "svenska" tiggare deras medlemskap på samma gång isf.

Jag önskar så att vi kan fundera ett varv till, att vi med grund i en människosyn som innebär alla människors lika värde och rätt till samma möjligheter, kan börja tänka "varför" istället för i snabba lösningar. Varför skolkar ungdomar? Varför har vi tiggare och hemlösa i vårt välfärdssamhälle? Varför har flickor burka i skolan? Och så börjar vi där. Med en respekt för människor! För vårt samhälle har blivit lite kallare och lite hårdare, och jag vill inte ha det så. Så vi ska vinna valet i september och vi ska ändra på det!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7572441.ab

Kärlek

Jag funderar över det här med relationer. Ibland blir jag beskylld för att vara lite kräsen, men om jag tänker på att jag ska bjuda in någon i mitt liv så måste det ju vara någon som gör livet bättre eller iaf gör att livet är kvar på samma fantastiska nivå där det är nu. Och det är så mycket som ska stämma. Kemi är svårt att förklara, men jag tänker mig att man liksom ska vibrera på samma nivå. Att man klaffar intellektuellt, känslomässigt, fysiskt, energimässigt... Och då menar jag inte att man måste vara likadana, inte alls! Men jag har svårt att tänka mig att jag skulle passa med en militant ateist som tycker det här med känslor är trams, ägnar det mesta av sin tid åt jobb och gym, och inte vill utvecklas som människa. Då är jag hellre själv!

Men jag vill ju inte vara själv längre så här kommer min önskelista:
Du uppmuntrar till drömuppfyllelse och obegränsning.
Du är snäll och intresserad av vad jag tycker och tänker och gör.
Du vågar älska.
Du tycker om att kommunicera.
Du är nyfiken och funderar över saker.
Du kan njuta av livet och skrattar mycket.
Du är trygg i dig själv och är inte rädd för närhet.
Du har en närvaro i blicken.
Du engagerar dig och är passionerad.
Du tänker stort och tror gott om människor.
Du tycker om katter.

Så, var är Du? :-)

Störst av allt är kärleken

Jag gick i Pride-paraden igår och som alltid får jag gåshud när jag möter blicken hos alla leende, vinkande människor längs vägen. Och när jag går där känner jag mig verkligen stolt! Tyvärr var vi få från Svenska kyrkan i år, men Svenska kyrkans unga var snälla nog att låta oss gå med dem under bannern "Störst av allt är kärleken". Vi som gick där funderade över varför vi var så få, om det var så att när vi nu äntligen fått igenom en könsneutral vigsel så är det inte lika motiverat för folk att dyka upp. Men jag tror det är desto viktigare att vi nu sluter upp och visar på att vi verkligen menar det. Och inte bara i frågan om äktenskap utan att vi i alla frågor verkligen står för alla människors lika värde och rätt till kärlek!

På väg från festivalområdet mötte jag de grupper som gick efter oss i paraden, en av dem var Humanetiska Föreningen HEF med ungefär 5 personer. En hade en burka runt huvudet och ett plakat i händerna där det stod något om burkor som jag tyvärr inte kunde läsa. En annan var utklädd till luciatågs-tärna med vitt linne och glitter i håret. På hans plakat stod att man kan vara God utan Gud. På den tredje personens plakat stod att de var emot religioner. Jag kan för allt i världen inte förstå vad det har i Pride-paraden att göra. Svenska kyrkan (Självklart inte alla inom kyrkan, men kyrkan i sig.) kämpar för alla människors lika rätt till kärlek. Är det verkligen vettigt att kritisera det i paraden? Och är det verkligen platsen att kritisera burkor? Vore det inte härligt om ett gäng hbtq-muslimer skulle vilja gå med i paraden, med eller utan burka? På HEFs hemsida står det om Pride-paraden att "Alla medlemmar och sympatisörer välkomnas till en härlig och mycket meningsfull manifestation mot religiöst förtryck." Verkligen härligt!

Till nästa år planerar vi att gå under en stor Svenska kyrkan-banderoll och vara betydligt fler som visar att "Störst av allt är kärleken"!

Pride-paraden

Imorgon ska jag återigen gå i pride-paraden. I tidigare år brukade vi dansa efter QX-vagnen, men de senaste åren har jag gått med Anställda i Svenska kyrkan. I år får jag för första gången gå med prästskjortan på.

Förra året slogs jag av alla de människor som jublade och applåderade när vi kom gående och kände mig både stolt och sorgsen. Stolt för att vi för varje år blir fler och fler som visar på att kyrkan står på kärlekens sida, sorgsen för att det inte var självklart för människor att Svenska kyrkan är med på Pride.

Jag älskar att gå i paraden på samma sätt som jag älskar att varje år demonstrera på första Maj. Det är en sån glädje i att få uttrycka sig tillsammans med andra på det sättet. Att få samlas och stå upp för det man tycker är viktigt, att utnyttja den rätten och möjligheten är stort och häftigt. Samtidigt ser jag fram emot den dag då Pride-paraden inte längre behövs. Den dag då alla vi stolta människor har samma rättigheter och möjligheter i samhället oavsett sexuell läggning och andra olikheter.

Men tills dess tänker jag med stolthet vandra genom Stockholms gator med en massa härliga människor och ett regnbågsfärgat kors på bröstet.

Främlingsfientlighet

Läser just nu Drottningoffret av Hanne-Vibeke Holst där nynazister, islamister och andra grupper drabbar samman och alla övriga delar av samhället måste börja fundera över vad som händer. Och jag funderar över det här med "främlingsfientlighet" och SDs framfart här hos oss, som jag ärligt talat inte ser som särskilt hotande. Däremot tror jag att vi kanske borde tackla dem på ett annat sätt... och alla dem som inte är i närheten av SD, men som ändå upplever att vårt mångkulturella samhälle är ett hot.

Och återigen önskar jag att vi kan ta ett steg tillbaka och komma ihåg att vi alla är människor på denna jord som "råkat" födas någonstans och påverkats av de miljöer där vi levt. Vi har färgats av kulturer och religioner och statsskick, och försöker alla hålla ihop vår världsbild så gott vi kan. Men så ibland måste vi konfronteras med varandras olika förhållningssätt och ibland är det jobbigt. Ibland har jag otroligt svårt för seder och bruk som jag inte är bekant med och ibland önskar jag bara att man kunde säga att "Nej tack, så gör vi inte!". Inte "Så gör vi inte här i Sverige!", utan "Så gör vi inte som människor!". Och det gäller såväl vad svenniga svenskar och andra gör. För vi har alla destruktiva tendenser i våra olika kulturer, men det är så mycket lättare att stirra sig blind på andras istället för att se att alla är vi av samma skrot och korn, alla är vi människor. Och alla förtjänar vi möjligheten att försöka förbättra våra liv, oavsett var vi råkat födas.

Så främlingsfientlighet kanske mest är vår egen feghet att titta på oss själv och våra egna kulturer. Och vår ovilja att se att alla förtjänar det vi är så glada att ha. Att vi är så rädda att behöva dela med oss av det goda livet vi lever, för att vi tror att det innebär att vi förlorar något. Men tänk om det är tvärt om, tänk om vi genom att dela med oss av det goda vi har, bara skapar mer gott. Tänk om vår attityd är det största problemet just nu och inte hur många människor av utländsk härkomst som bor i vårt land. Tänk om vi kunde sluta tänka i landsgränser och hudfärger och kulturer och börja tänka i mänsklighet istället. Ha en önskan att dela med oss av det goda vi upptäckt, med en vetskap om att det goda vi får och det goda vi ger tillsammans skapar en bättre värld. För att livet är större än våra begränsningar. Så mycket större.

Retreat

Jag ska på retreat några dagar. Inte en organiserad retreat utan ett par dagar på landet med föräldrarna. På sommarstället i skärgården har jag tillbringat tid alla somrar sen jag föddes och det är den plats som verkligen grundar mig. Där jag verkligen kopplar bort allt annat och bara är. Där jag älskar att sitta på klipporna och titta ut över havet eller leta kantareller i skogen.

Denna gång ska jag åka dit tillsammans med kattungen Zoe och föräldrarnas hund, som hon aldrig träffat, så det kan nog bli intressant. Kanske inte lika lugnt som vanligt, men säkert lite roligare.

Tror vi alla behöver dra oss tillbaka på en retreat lite då och då, och varför inte mitt i vardagen, i ett närliggande grönområde eller i det egna hemmet.

Höst i luften

Det känns som höst i luften och I love it! Hösten är för mig en tid för förnyelse och omstarter. En tid att göra bokslut och fundera över vad som fungerar och vad som inte fungerar. Min semester är slut om en vecka, och visst är det skönt att vara ledig och bara njuta av livet, men jag ser verkligen fram emot att sätta igång igen. Och det känns verkligen som om det handlar om att sätta igång på allvar. Sånt jag drömt om i många år är jag helt plötsligt mitt uppe i och annat verkar ligga precis runt hörnet. På så många områden känns det som om ribban höjts ordentligt.

Men än så länge är det forfarande juli och mitt i sommaren, och jag hoppas på många härliga sommardagar innan hösten kommer igång på allvar.

Verkligen leva

Att ha semester ger ju en del mer utrymme för funderingar och något jag länge gått och tänkt på är vad det verkligen är att leva. Om de liv vi skapat oss verkligen är de liv vi vill leva, om de är våra optimala liv liksom. Både som individer och som samhälle.

Vi diskuterar ekonomi som om pengarna i sig är ett mål och inte ett medel för oss att leva. Vi glömmer att vi en gång i tiden började använda pengar för att underlätta byteshandel och låter dem istället upphöjas till vad livet går ut på eller iaf går runt på.

Vi diskuterar arbete utifrån ett rättviseperspektiv som bara verkar gälla vissa. Rätten att ha ett arbete som är en givande del av livet och inte ett nödvändigt ont för att kunna leva. Vi har ett system som är så konstigt. Vi har brist på kunniga människor på rätt arbeten samtidigt som vi har en massa arbetslösa och människor som vantrivs på sina arbeten. Och det skulle inte behöva vara så. För vi har inte brist på pengar och möjligheter i samhället, vi väljer bara att fördela dem på ett sätt som bara gynnar vissa. Vi skulle kunna värdera liv och arbete annorlunda så att en VD inte skulle behöva en fallskärm som morot för att vilja ta ett utvecklande jobb och en städare skulle känna sig som en precis lika viktig del av vårt samhälle. Vi är alla olika människor med olika gåvor och vi kan alla bidra med något unikt. Jag vill leva i ett samhälle där alla har möjlighet till det. För jag tror att det skulle vara ett mycket bättre samhälle, uppbyggt av mycket lyckligare och mer levande människor.

Jag tror vi börjar i fel ända. Istället för att börja med att fundera över vilket slags samhälle och vilka slags liv vi vill ha så försöker vi effektivisera och omorganisera och byråkratisera och distansera... Och jag tycker inte det är svårt att förstå att det blir så, för att förändra allt det kräver att vi tittar inåt och börjar ifrågasätta och känna och det är inte lätt. Men kanske är det nödvändigt. Om vi verkligen vill leva.

Om allt i Ellen och allti' Ellen

Jag får ibland höra att det är stora svängningar jag gjort i livet, men för mig handlar det mer om att följa hjärtats röst och att bejaka de olika sidorna jag har. För tillsammans ger de Ellen, men utan någon enda av dem så skulle jag ju inte vara jag. Jag är människoälskare, präst, socialdemokrat (Åt vänster.), fd systemvetare (Man skulle kunna hävda att jag ju för alltid är systemvetare, men jag har alltid varit en så dålig systemvetare så jag föredrar fd. :-) ), kattägare (Till Jasper som är 8 år och Zoizit som är ca 8 veckor, vilket ibland innebär krig här hemma.), målare (Helst på väggarna i stora mönster.), tänkare, dotter, syster, singel och mycket, mycket mer...

Jag tror på Gud. En enda Gud i mig och dig och alla andra och i världen. En Gud som verkar, när jag vågar verka för Gud och i Gud. En Gud som är kärlek och alltid vill det som ger liv. Jag tror på en skapelse som innehåller det konstruktiva och det destruktiva. Enligt våra mänskliga måttstockar kan vi göra gott och ont, men enligt mig, aldrig vara enbart goda eller onda. Vi är alla medmänniskor och medansvariga för vår jord, vår arvsynd är vårt arvansvar (Ett begrepp jag lånar från Anna Karin Hammar.). Och jag älskar vad som står på den t-shirt jag en gång fått från ungdomsgruppen i Möllevången-Sofielunds församling i Malmö "Syndig och älskad", så ser jag oss människor, alla oss människor, vi är alla samtidigt syndiga och trasiga, och oändligt älskade. Vad händer när du ser på din medmänniska på det sättet?