Vår Moder?

Församlingen där jag arbetar kommer att vara remissförsamling när det nu är dags att prova en ny kyrkohandbok. Jag jobbar halvtid på två fängelser och tänker även prova den nya ordningen där. Det ena fängelset är en kvinnoanstalt där jag upplever att språket i våra gudstjänster är väldigt viktigt. Av två orsaker är jag mån om att tala om Gud i så könsneutrala eller mångsidiga ordalag som det är möjligt:

För det första har många av kvinnorna som sitter på anstalten negativa erfarenheter av män. De har ofta blivit misshandlade eller lever på annat sätt i relationer där det finns en könsmaktsordning som trycker ner dem. Att då använda termer som Fader och Herre om Gud hela tiden gör det svårare att öppna upp för ett möte som kan leda till en fördjupad relation till Gud.

För det andra har dessa kvinnor ofta en dålig självbild och den är ofta kopplad till en strukturell ordning där kvinnan är underordnad och inte lika mycket värd som mannen. En ordning som kan vara särskilt framträdande i de sociala grupperingar där dessa kvinnor rör sig. Därför känns det viktigt för mig att visa på den gudomliga kraften i dem själva och att visa på att det kvinnliga är lika mycket värt som det manliga för Gud. Något som inte är lika lätt när man hela tiden stöter på Fadern och Herren.

Till min stora glädje finns det många spännande förslag på böner och texter i det nya handboksförslaget. Redan i början av ordningen för huvudgudstjänsterna fann jag att man istället för I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, kan säga I Guds, den treeniges namn, och jag kände en stor lättnad. Problemet blir sen bara att det inte gäller överlag utan bara på vissa ställen. Efter förlåtelseorden och efter välsignelsen går det tex inte att byta ut orden. Eftersom det i den korta gudstjänst vi kommer fira på fängelset är de enda ställena där jag kommer använda frasen känns det lite tråkigt. 

Av samma orsaker tycker jag att det är tråkigt att man inte kan byta ut Herren mot Gud i välsignelsen. Förklaringen jag fått där är att det följer Bibelns översättning och det kan jag förstå. Men jag tycker fortfarande att vi borde kunna släppa dessa ord där det är befogat. Vi jobbar mycket med att skapa bättre förutsättningar för ett mer könsneutralt förhållningssätt till Gud, som ju faktiskt inte är en man, och då tycker jag att det här är att stanna på halva vägen. Hade vi haft en naturlig motvikt som Vår Moder, hade det varit en annan sak, men det har vi ju inte.

Jag funderar över våra argument att använda dessa manliga termer för Gud och tänker att termerna, även om det är Jesus som tänks ha uttalat dem, bara är beskrivningar. Att Jesus kallar Gud Fader är ju för att beskriva en kärleksfull och omvårdande relation. Om ordet i sig blir viktigare än vad som är evangelium i en människas liv, så undrar jag vad Jesus hade tyckt om det. Ofta återkommer jag till just detta. Vad hade Jesus gjort? 

Tänkte damma av en gammal blogg...

Någon tyckte jag borde låta fler läsa min predikan, så nu lägger jag upp den. Temat är Enheten i Kristus. Texterna den utgår ifrån är Hesekiel 37:15-22, Efesierbrevet 4:1-6 och Johannesevangeliet 17:9-11, samt Gina Dirawis krönika .

Såg ni på melodifestivalen i år? En av programledarna var ju den här unga tjejen Gina. Väldigt rolig! Hon vann tom det här TV-priset Kristallen härom kvällen för sina programledarinsatser. Iaf så skriver hon krönikor också och jag läste en där hon skrev om sin identitet. Hennes föräldrar är födda i Libanon, hon har rötter i Palestina och är själv född i Sundsvall. Och hon undrade då, vem är jag, vad tillhör jag? En fråga som många med invandrarbakgrund här i Sverige frågar sig. Vem är jag? Vi pratar tom om tredje generationens invandrare så vem är egentligen svensk?

Gina skriver om en längtan efter tillhörighet och gemenskap, om ett ensamt hjärta som hungrar efter kärlek. Hon trånade efter detta i 10 år, tills hon ställde sig frågan. Varför är det så viktigt att tillhöra någonting på nationella grunder?

Som kristna har vi ett långt arv av gemenskap över gränserna. Paulus skrev, nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter ju jättefint, men jag är inte så säker på att vi lever som vi lär. Just nu finns ett pågående fall med Ali, en 15-årig pojke från Afghanistan som väntar på utvisning till Italien enligt Dublinfördraget, som tydligen innebär att man bara får söka asyl i det europeiska land som man först kommer till. I Italien blev pojken misshandlad av gränspolisen och våldtagen i flyktingläger. När han fick veta att han skulle skickas tillbaka sydde han ihop sin mun. Nu är han under bevakning för att inte få tillfälle att ta livet av sig. Finland och Danmark har stoppat utvisningar till Italien, inte Sverige. Det är med stor sorg jag undrar var vår medmänsklighet är.

Nej, Ali är inte svensk. Innebär det att han inte har rätt att vara här i vårt fina Sverige? Det är så lätt för oss att säga, vi som lever här i demokrati och fred. Men det är ju inget annat än tur som ligger till grund för det. Och då kan jag inte annat än tänka att vem är jag att sitta här i all bekvämlighet och tycka att andra liksom får skylla sig själva om de är födda någon annanstans. Och visst kan vi säga, hur skulle det gå om vi bara öppnade våra gränser, det skulle bli kaos, alla skulle ju vilja bo här, Eller? I lilla Sverige där det regnar eller snöar mest hela tiden, verkligen?

Och det är ändå inte det som är poängen. Bevara dem i ditt namn, så att de blir ett liksom vi är ett, säger Jesus. Vi är ett. Vi är en mänsklighet. Vi har skapat en massa gränser som håller oss isär, som ska tänkas definiera oss. Vad innebär egentligen våra landsgränser? Varför är det så viktigt att känna stolthet över sitt land, sin svenskhet? Vi har hittat på en massa olika definitioner och etiketter att sätta på varandra. Varför inte bara säga världsmedborgare, människa?

Ginas avslutar sin krönika med vad hon önskar. ”När jag en dag får barn så ska jag lära dem tidigt att gemenskapen som fås av din nationalitet är likgiltig, det är gemenskapen du får av världens alla människor, världens alla leenden och världens alla hjärtan, som spelar roll.” Leenden och hjärtan. Inte landsgränser och språk.

Paulus skriver också om den andliga enheten, bortom våra samhälleliga gränser. ”Liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.” Vad är vårt hopp? Är det inte om alltings enhet? Om ett himmelrike på jorden där alla människor lever tillsammans i frid och harmoni. Där vi inte har något vi och de. Tror vi verkligen att vi ska kunna nå dit genom att förstärka skillnaderna mellan oss? För mig är det idiotiskt. Vi är människor, alla är lika mycket värda, skapade av samma Gud och här försöker vi leva våra liv tillsammans, på denna jord. Några av oss har hört en kallelse till Kristus, några har bara hört en kallelse av Gud. Vi tror att det bara finns en Gud. Vem är det då som kallat?

Vi är så rädda för det som inte ryms inom våra gränser. Det vi inte förstår. Det som sägs på ett annat språk. Det som ryms inom en annan kultur. Men Gud är en och har skapat oss alla, det tror vi ju. Enhet kan vi bara nå genom att mötas och samtala och vara nyfikna och dela våra erfarenheter. Då kanske vi inser att du och jag inte är så olika varandra. Oavsett om vi heter Ellen och är uppvuxna på Lidingö eller Ali och är uppvuxna i Afghanistan. Vi är människor på samma jord, av samma skapare, med samma människovärde, med samma leenden och samma hjärtan. Och det är där vi möts. I våra hjärtan.