Allt hänger ihop

Jag var på en internationell fängelseprästkonferens för några veckor sedan och kan inte sluta tänka på de berättelser jag hörde och de människor jag mötte. Men jag har också behövt bearbeta allt det som jag fick i mig, försöka reda ut alla de sammanhang jag upptäckte och dra i alla de lösa trådar som helt plötsligt fanns där. För jag överväldigas av hur allt hänger ihop. Och av allt vi inte gör.

Runt om i världen sitter en mängd människor förvarade i fängelser för att våra samhällen inte vet vad vi ska göra med dem. Många av dem är missbrukare, några har psykiska problem (ofta ADHD och andra diagnoser de aldrig fått), de flesta är fattiga, utan makt och ofta oönskade, osynliga, "the forgotten people". Det genomsnittliga antalet människor i världen som sitter i fängelse är 145 av 100 000, i USA är det 748 av 100 000 vilket är högst i världen, i Kanada som ligger precis brevid är det 117 av 100 000. I Texas är det 1 av 100. Innebär det att människor är sämre eller värre i Texas? Naturligtvis inte. Vad som är straffbart gör skillnader liksom vilken sorts människor som bor där. Svarta är tex en minoritet i USA, men en majoritet i fängelser. Är det ett rättvist system? Knappast!

När jag skrev min d-uppsats i religionspsykologi intervjuade jag kvinnor i fängelse och kom ofta hem därifrån med känslan att det lika gärna kunde varit jag. Att vårt tänkande i "vi och de" bara är ett försvar, för att vi inte ska behöva fundera mer över våra egna mörkare, svagare sidor. Alla har vi destruktiva tendenser och att mina inte gjort att jag hamnat i fängelse ser jag mest som tur. Det vore arrogant av mig att påstå att jag, om jag varit i deras ställe, skulle agerat annorlunda.

Det intressanta är väl snarare att fundera över vad vi gör nu. Vi kan få så otroligt mycket kunskap om hur människor fungerar genom att lyssna till dessa människor och vi kan lära oss hur vi kan förändra vårt samhälle för att fånga upp dem tidigare och för att kunna rehabilitera de som ändå hamnar i fängelse.

I USA har undersökningar gjorts om vad det är som gör att människor förändras när de är i fängelse och man har kommit fram till att 40% handlar om att förändra självbilden, förväntar vi oss bättre av människor så gör de också bättre, och att 30%handlar om att ha en god kontakt med en förändringsagent, dvs någon som bidrar med nya idéer och en ny syn på saker och ting. Ännu mer konkret har man undersökt vad som bidrar till återfall och det visar sig att rädslan för straff faktiskt ökar risken med 5% och att arbeta med att öka personens självförtroende också ökar risken med 2%. Det som däremot minskar risken för återfall är att arbeta med familjer och relationer (-18%), att skapa nya bekantskaper som inte är kriminella (-21%) samt att skapa nya anti-kriminella attityder (-22%). Tänk vilken lärdom det här ger oss om vad vi kan göra för våra medmänniskor och vad de kan göra för oss.

Och det är här det känns som att allt hänger ihop. Vad innebär det egentligen att vi demoniserar kriminella som vi gör? Vad innebär det att vi har den människosyn vi har i samhället, där man ofta får skylla sig själv när man gör fel och där man stämplas för livet. En kvinna jag intervjuade beskrev det som att vara "en spottkopp i samhället" när man kom ut ur fängelse. Är det konstigt att hon är bitter och att hon kommer att hamna i fängelse igen? Jag tycker inte det. Jag tycker vi behöver ta vårt kollektiva ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Annars kommer konsekvenserna bara att drabba oss alla. För varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att bli utsatt för brott, och för varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att hamna i fängelse igen.

Vi är alla inblandade, ingen är utan skuld, vi är alla människor, vi har alla ett ansvar.