Pride-paraden

Imorgon ska jag återigen gå i pride-paraden. I tidigare år brukade vi dansa efter QX-vagnen, men de senaste åren har jag gått med Anställda i Svenska kyrkan. I år får jag för första gången gå med prästskjortan på.

Förra året slogs jag av alla de människor som jublade och applåderade när vi kom gående och kände mig både stolt och sorgsen. Stolt för att vi för varje år blir fler och fler som visar på att kyrkan står på kärlekens sida, sorgsen för att det inte var självklart för människor att Svenska kyrkan är med på Pride.

Jag älskar att gå i paraden på samma sätt som jag älskar att varje år demonstrera på första Maj. Det är en sån glädje i att få uttrycka sig tillsammans med andra på det sättet. Att få samlas och stå upp för det man tycker är viktigt, att utnyttja den rätten och möjligheten är stort och häftigt. Samtidigt ser jag fram emot den dag då Pride-paraden inte längre behövs. Den dag då alla vi stolta människor har samma rättigheter och möjligheter i samhället oavsett sexuell läggning och andra olikheter.

Men tills dess tänker jag med stolthet vandra genom Stockholms gator med en massa härliga människor och ett regnbågsfärgat kors på bröstet.

Främlingsfientlighet

Läser just nu Drottningoffret av Hanne-Vibeke Holst där nynazister, islamister och andra grupper drabbar samman och alla övriga delar av samhället måste börja fundera över vad som händer. Och jag funderar över det här med "främlingsfientlighet" och SDs framfart här hos oss, som jag ärligt talat inte ser som särskilt hotande. Däremot tror jag att vi kanske borde tackla dem på ett annat sätt... och alla dem som inte är i närheten av SD, men som ändå upplever att vårt mångkulturella samhälle är ett hot.

Och återigen önskar jag att vi kan ta ett steg tillbaka och komma ihåg att vi alla är människor på denna jord som "råkat" födas någonstans och påverkats av de miljöer där vi levt. Vi har färgats av kulturer och religioner och statsskick, och försöker alla hålla ihop vår världsbild så gott vi kan. Men så ibland måste vi konfronteras med varandras olika förhållningssätt och ibland är det jobbigt. Ibland har jag otroligt svårt för seder och bruk som jag inte är bekant med och ibland önskar jag bara att man kunde säga att "Nej tack, så gör vi inte!". Inte "Så gör vi inte här i Sverige!", utan "Så gör vi inte som människor!". Och det gäller såväl vad svenniga svenskar och andra gör. För vi har alla destruktiva tendenser i våra olika kulturer, men det är så mycket lättare att stirra sig blind på andras istället för att se att alla är vi av samma skrot och korn, alla är vi människor. Och alla förtjänar vi möjligheten att försöka förbättra våra liv, oavsett var vi råkat födas.

Så främlingsfientlighet kanske mest är vår egen feghet att titta på oss själv och våra egna kulturer. Och vår ovilja att se att alla förtjänar det vi är så glada att ha. Att vi är så rädda att behöva dela med oss av det goda livet vi lever, för att vi tror att det innebär att vi förlorar något. Men tänk om det är tvärt om, tänk om vi genom att dela med oss av det goda vi har, bara skapar mer gott. Tänk om vår attityd är det största problemet just nu och inte hur många människor av utländsk härkomst som bor i vårt land. Tänk om vi kunde sluta tänka i landsgränser och hudfärger och kulturer och börja tänka i mänsklighet istället. Ha en önskan att dela med oss av det goda vi upptäckt, med en vetskap om att det goda vi får och det goda vi ger tillsammans skapar en bättre värld. För att livet är större än våra begränsningar. Så mycket större.

Retreat

Jag ska på retreat några dagar. Inte en organiserad retreat utan ett par dagar på landet med föräldrarna. På sommarstället i skärgården har jag tillbringat tid alla somrar sen jag föddes och det är den plats som verkligen grundar mig. Där jag verkligen kopplar bort allt annat och bara är. Där jag älskar att sitta på klipporna och titta ut över havet eller leta kantareller i skogen.

Denna gång ska jag åka dit tillsammans med kattungen Zoe och föräldrarnas hund, som hon aldrig träffat, så det kan nog bli intressant. Kanske inte lika lugnt som vanligt, men säkert lite roligare.

Tror vi alla behöver dra oss tillbaka på en retreat lite då och då, och varför inte mitt i vardagen, i ett närliggande grönområde eller i det egna hemmet.

Höst i luften

Det känns som höst i luften och I love it! Hösten är för mig en tid för förnyelse och omstarter. En tid att göra bokslut och fundera över vad som fungerar och vad som inte fungerar. Min semester är slut om en vecka, och visst är det skönt att vara ledig och bara njuta av livet, men jag ser verkligen fram emot att sätta igång igen. Och det känns verkligen som om det handlar om att sätta igång på allvar. Sånt jag drömt om i många år är jag helt plötsligt mitt uppe i och annat verkar ligga precis runt hörnet. På så många områden känns det som om ribban höjts ordentligt.

Men än så länge är det forfarande juli och mitt i sommaren, och jag hoppas på många härliga sommardagar innan hösten kommer igång på allvar.

Verkligen leva

Att ha semester ger ju en del mer utrymme för funderingar och något jag länge gått och tänkt på är vad det verkligen är att leva. Om de liv vi skapat oss verkligen är de liv vi vill leva, om de är våra optimala liv liksom. Både som individer och som samhälle.

Vi diskuterar ekonomi som om pengarna i sig är ett mål och inte ett medel för oss att leva. Vi glömmer att vi en gång i tiden började använda pengar för att underlätta byteshandel och låter dem istället upphöjas till vad livet går ut på eller iaf går runt på.

Vi diskuterar arbete utifrån ett rättviseperspektiv som bara verkar gälla vissa. Rätten att ha ett arbete som är en givande del av livet och inte ett nödvändigt ont för att kunna leva. Vi har ett system som är så konstigt. Vi har brist på kunniga människor på rätt arbeten samtidigt som vi har en massa arbetslösa och människor som vantrivs på sina arbeten. Och det skulle inte behöva vara så. För vi har inte brist på pengar och möjligheter i samhället, vi väljer bara att fördela dem på ett sätt som bara gynnar vissa. Vi skulle kunna värdera liv och arbete annorlunda så att en VD inte skulle behöva en fallskärm som morot för att vilja ta ett utvecklande jobb och en städare skulle känna sig som en precis lika viktig del av vårt samhälle. Vi är alla olika människor med olika gåvor och vi kan alla bidra med något unikt. Jag vill leva i ett samhälle där alla har möjlighet till det. För jag tror att det skulle vara ett mycket bättre samhälle, uppbyggt av mycket lyckligare och mer levande människor.

Jag tror vi börjar i fel ända. Istället för att börja med att fundera över vilket slags samhälle och vilka slags liv vi vill ha så försöker vi effektivisera och omorganisera och byråkratisera och distansera... Och jag tycker inte det är svårt att förstå att det blir så, för att förändra allt det kräver att vi tittar inåt och börjar ifrågasätta och känna och det är inte lätt. Men kanske är det nödvändigt. Om vi verkligen vill leva.

Om allt i Ellen och allti' Ellen

Jag får ibland höra att det är stora svängningar jag gjort i livet, men för mig handlar det mer om att följa hjärtats röst och att bejaka de olika sidorna jag har. För tillsammans ger de Ellen, men utan någon enda av dem så skulle jag ju inte vara jag. Jag är människoälskare, präst, socialdemokrat (Åt vänster.), fd systemvetare (Man skulle kunna hävda att jag ju för alltid är systemvetare, men jag har alltid varit en så dålig systemvetare så jag föredrar fd. :-) ), kattägare (Till Jasper som är 8 år och Zoizit som är ca 8 veckor, vilket ibland innebär krig här hemma.), målare (Helst på väggarna i stora mönster.), tänkare, dotter, syster, singel och mycket, mycket mer...

Jag tror på Gud. En enda Gud i mig och dig och alla andra och i världen. En Gud som verkar, när jag vågar verka för Gud och i Gud. En Gud som är kärlek och alltid vill det som ger liv. Jag tror på en skapelse som innehåller det konstruktiva och det destruktiva. Enligt våra mänskliga måttstockar kan vi göra gott och ont, men enligt mig, aldrig vara enbart goda eller onda. Vi är alla medmänniskor och medansvariga för vår jord, vår arvsynd är vårt arvansvar (Ett begrepp jag lånar från Anna Karin Hammar.). Och jag älskar vad som står på den t-shirt jag en gång fått från ungdomsgruppen i Möllevången-Sofielunds församling i Malmö "Syndig och älskad", så ser jag oss människor, alla oss människor, vi är alla samtidigt syndiga och trasiga, och oändligt älskade. Vad händer när du ser på din medmänniska på det sättet?