Har varit för trött för att skriva på ett tag, själsligt trött, trött i huvudet, politiskt trött... En dryg vecka har gått sen valet och det gick ju inte som jag önskat direkt. Men kanske gick det som det måste just nu. För ibland tror jag man måste få något att ta spjärn mot. Framförallt den sista veckan innan valet tycker jag att de rödgröna verkligen började få flyt, engagemanget från många håll var stort och det kändes som om det hände något. Och nu är valet över och allt som det pratas om är SD. Jag tror det är synd (kanske i dess rätta bemärkelse), jag tror det är att spela dem i händerna. Svenska folket har valt in dem, låt oss respektera det, men se till att de inte kan göra någon skada. De är en ytterst liten minoritet och jag tror det bästa vi kan göra är att forsätta jobba för det samhälle vi vill ha, så kommer de aldrig att få någon makt.
Visst är det lite uppseendeväckande att Gudrun Schyman, som är en ytterst skicklig politiker, får så få röster med sitt Feministiska !nitiativ, medan ett ytterst konservativt parti med främlingsfientliga idéer kommer in i riksdagen. Jag tror det säger något om vårt samhälle och jag tror inte att någon av oss ska vara stolta över det. Däremot tror jag att vi alla måste ta vårt ansvar och verkligen fundera över hur vi vill ha det. Detta kallare samhälle fungerar inte. Klyftor och orättvisor spär på känslan av att "vi" måste se om "vårt eget", vi har sett det förr. Det leder inte till något gott.
Jag hoppas att en varmare röd-grön politik inte hamnar i skymundan nu, jag hoppas att det engagemang som började anas innan valet kommer att fortsätta bubbla och växa. Jag hoppas vi inte blir förblindade av oro, utan med lugn tillförsikt inför människans grundläggande godhet, forsätter arbeta för ett bättre samhälle.
Det tänker jag göra iaf!
Gå gärna med i min facebook-grupp om du vill dela med dig av goda idéer för ett livsbejakande samhälle.
tisdag 28 september 2010
måndag 13 september 2010
Hur röstar kändisarna?
Jag läste i Aftonbladet.se om vad 101 kändisar tänker rösta på i valet om en vecka och jag tyckte det skulle vara intressant att göra en sammanfattning av vad det är man anger som argument för varför man röstar på det ena eller andra blocket.
Bland de som röstar på de Rödgröna svarar flest ideologin och värderingarna, där det är viktigt med jämställdhet och att jobba för de svaga, hjärtat är på vänsterkanten. Solidaritet är viktigt, man är emot privatiseringar och tycker vi måste prioritera välfärden och förhindra att klyftorna ökar. Sverige har varit ett föregångsland när det handlar om sociala skyddsnät och det trygghetssystem som skapats inom arbetsmarknadspolitiken bör finnas kvar. De Rödgröna är bäst för Sverige och man bör rösta på dem för att det inte ska bli värre. Samhället har blivit för osäkert, pga vad Alliansen gjort med a-kassan och sjukförsäkringen, solidariteten och empatin i samhället börjar gå förlorad och Alliansens människosyn ogillas, där själv är bäste dräng.
De Rödgrönas miljöpolitik hamnar också högt på listan, det är den bästa politiken för framtiden, för skatterna spelar ingen roll om vi inte har någon värld att leva i. Det är viktigt med djur och natur, och utan miljön, rent vatten och ren luft har vi ingenting. Konkreta frågor är energipolitiken och kärnkraftspolitiken samt höghastighetståg. De anses också bäst på hbt-, invandrar- och kulturpolitik, och skolpolitiken behöver vara ”up to date” och inte gå tillbaka till 1950-talet.
För de som röstar på Alliansen svarar flest att de har skött Sverige bra och gjort ett fantastiskt jobb med den ekonomiska krisen som hela världen befunnit sig i. Ekonomin har gått bättre trots en tung period och börjar stabiliseras, vi är det land i världen som går bäst. Reinfeldt och Borg är smarta och har en god förmåga att leda landet, Reinfeldt känns också trovärdig och för en bra politik. De skapar bra förutsättningar för företagare, är på väg att skapa en plattform för företagare att driva ekonomin i Sverige och tillvaratar de intressen små- och egenföretagare har.
Man tror på deras syn på sysselsättning och avskyr bidragssverige. Folk borde inte fråga vad staten kan göra för dem utan vad de kan göra för staten. Sossarna är lite ålderdomliga och det ska bli stopp för deras bidragspolitik, är man arbetsför ska man kunna tjäna mer pengar än om man är sjukskriven eller går på a-kassa, vilket uppmuntrar folk att ta eget ansvar och det är en fantastisk möjlighet. Vi betalar för mycket i skatt och om de rödgröna får makten kommer det att bli ännu mer skatter.
Några svarar att Alliansen passar deras livsstil, att de är nytänkande och framåt, de är positiva till EU, har en bra familjepolitik och är duktiga när det gäller främjandet av skolan, det känns mer framtid. De har också en bra invandringspolitik och jobbar hårt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Någon vill behålla snuset.
Våra kändisar är väl knappast representativa för vad resten av folket röstar på eller varför, men tycker ändå jag ser vissa tendenser som jag känner igen.
Känner du igen dig?
Artikeln hittar du här.
Bland de som röstar på de Rödgröna svarar flest ideologin och värderingarna, där det är viktigt med jämställdhet och att jobba för de svaga, hjärtat är på vänsterkanten. Solidaritet är viktigt, man är emot privatiseringar och tycker vi måste prioritera välfärden och förhindra att klyftorna ökar. Sverige har varit ett föregångsland när det handlar om sociala skyddsnät och det trygghetssystem som skapats inom arbetsmarknadspolitiken bör finnas kvar. De Rödgröna är bäst för Sverige och man bör rösta på dem för att det inte ska bli värre. Samhället har blivit för osäkert, pga vad Alliansen gjort med a-kassan och sjukförsäkringen, solidariteten och empatin i samhället börjar gå förlorad och Alliansens människosyn ogillas, där själv är bäste dräng.
De Rödgrönas miljöpolitik hamnar också högt på listan, det är den bästa politiken för framtiden, för skatterna spelar ingen roll om vi inte har någon värld att leva i. Det är viktigt med djur och natur, och utan miljön, rent vatten och ren luft har vi ingenting. Konkreta frågor är energipolitiken och kärnkraftspolitiken samt höghastighetståg. De anses också bäst på hbt-, invandrar- och kulturpolitik, och skolpolitiken behöver vara ”up to date” och inte gå tillbaka till 1950-talet.
För de som röstar på Alliansen svarar flest att de har skött Sverige bra och gjort ett fantastiskt jobb med den ekonomiska krisen som hela världen befunnit sig i. Ekonomin har gått bättre trots en tung period och börjar stabiliseras, vi är det land i världen som går bäst. Reinfeldt och Borg är smarta och har en god förmåga att leda landet, Reinfeldt känns också trovärdig och för en bra politik. De skapar bra förutsättningar för företagare, är på väg att skapa en plattform för företagare att driva ekonomin i Sverige och tillvaratar de intressen små- och egenföretagare har.
Man tror på deras syn på sysselsättning och avskyr bidragssverige. Folk borde inte fråga vad staten kan göra för dem utan vad de kan göra för staten. Sossarna är lite ålderdomliga och det ska bli stopp för deras bidragspolitik, är man arbetsför ska man kunna tjäna mer pengar än om man är sjukskriven eller går på a-kassa, vilket uppmuntrar folk att ta eget ansvar och det är en fantastisk möjlighet. Vi betalar för mycket i skatt och om de rödgröna får makten kommer det att bli ännu mer skatter.
Några svarar att Alliansen passar deras livsstil, att de är nytänkande och framåt, de är positiva till EU, har en bra familjepolitik och är duktiga när det gäller främjandet av skolan, det känns mer framtid. De har också en bra invandringspolitik och jobbar hårt för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Någon vill behålla snuset.
Våra kändisar är väl knappast representativa för vad resten av folket röstar på eller varför, men tycker ändå jag ser vissa tendenser som jag känner igen.
Känner du igen dig?
Artikeln hittar du här.
söndag 12 september 2010
En revolutionär typ
Jag funderar ju ibland över det här med kärlek och varför det är så svårt att träffa rätt. Och kanske är det för att man måste träffa just rätt. Läser om Philip Berrigan, en katolsk präst som satt i fängelse för att ha protesterat mot Vietnam-kriget, och jag fascineras över hans sätt att diskutera samhället, livet, politiken, tron och människan. Och det finns ju så många fler som funderar över dessa saker, som tänker större och vill något mer med världen. Som ser livet som en möjlighet att utvecklas som människa och som gemenskap. Och som ser att allt hänger ihop. Att evangeliet talar om livet och inte bara på ett var-snäll-mot-din-nästa-nivå utan mycket mer genomgripande.
Berrigan citerar en vän, Tom Lewis som sa att "Äktenskapet är inte ett primärt kall, men att vara en kristen är det. Det idealiska vore att ett äktenskap skulle hjälpa två människor att bli effektivare revolutionära vittnen mot människans missbruk av människan. Hur skulle man annars kunna förena det med kristendomen? Det måste en revolutionär typ till för att intressera mig så pass att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig." Och jag inser att jag behöver träffa en revolutionär typ!
Berrigan citerar en vän, Tom Lewis som sa att "Äktenskapet är inte ett primärt kall, men att vara en kristen är det. Det idealiska vore att ett äktenskap skulle hjälpa två människor att bli effektivare revolutionära vittnen mot människans missbruk av människan. Hur skulle man annars kunna förena det med kristendomen? Det måste en revolutionär typ till för att intressera mig så pass att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig." Och jag inser att jag behöver träffa en revolutionär typ!
fredag 10 september 2010
Allt hänger ihop
Jag var på en internationell fängelseprästkonferens för några veckor sedan och kan inte sluta tänka på de berättelser jag hörde och de människor jag mötte. Men jag har också behövt bearbeta allt det som jag fick i mig, försöka reda ut alla de sammanhang jag upptäckte och dra i alla de lösa trådar som helt plötsligt fanns där. För jag överväldigas av hur allt hänger ihop. Och av allt vi inte gör.
Runt om i världen sitter en mängd människor förvarade i fängelser för att våra samhällen inte vet vad vi ska göra med dem. Många av dem är missbrukare, några har psykiska problem (ofta ADHD och andra diagnoser de aldrig fått), de flesta är fattiga, utan makt och ofta oönskade, osynliga, "the forgotten people". Det genomsnittliga antalet människor i världen som sitter i fängelse är 145 av 100 000, i USA är det 748 av 100 000 vilket är högst i världen, i Kanada som ligger precis brevid är det 117 av 100 000. I Texas är det 1 av 100. Innebär det att människor är sämre eller värre i Texas? Naturligtvis inte. Vad som är straffbart gör skillnader liksom vilken sorts människor som bor där. Svarta är tex en minoritet i USA, men en majoritet i fängelser. Är det ett rättvist system? Knappast!
När jag skrev min d-uppsats i religionspsykologi intervjuade jag kvinnor i fängelse och kom ofta hem därifrån med känslan att det lika gärna kunde varit jag. Att vårt tänkande i "vi och de" bara är ett försvar, för att vi inte ska behöva fundera mer över våra egna mörkare, svagare sidor. Alla har vi destruktiva tendenser och att mina inte gjort att jag hamnat i fängelse ser jag mest som tur. Det vore arrogant av mig att påstå att jag, om jag varit i deras ställe, skulle agerat annorlunda.
Det intressanta är väl snarare att fundera över vad vi gör nu. Vi kan få så otroligt mycket kunskap om hur människor fungerar genom att lyssna till dessa människor och vi kan lära oss hur vi kan förändra vårt samhälle för att fånga upp dem tidigare och för att kunna rehabilitera de som ändå hamnar i fängelse.
I USA har undersökningar gjorts om vad det är som gör att människor förändras när de är i fängelse och man har kommit fram till att 40% handlar om att förändra självbilden, förväntar vi oss bättre av människor så gör de också bättre, och att 30%handlar om att ha en god kontakt med en förändringsagent, dvs någon som bidrar med nya idéer och en ny syn på saker och ting. Ännu mer konkret har man undersökt vad som bidrar till återfall och det visar sig att rädslan för straff faktiskt ökar risken med 5% och att arbeta med att öka personens självförtroende också ökar risken med 2%. Det som däremot minskar risken för återfall är att arbeta med familjer och relationer (-18%), att skapa nya bekantskaper som inte är kriminella (-21%) samt att skapa nya anti-kriminella attityder (-22%). Tänk vilken lärdom det här ger oss om vad vi kan göra för våra medmänniskor och vad de kan göra för oss.
Och det är här det känns som att allt hänger ihop. Vad innebär det egentligen att vi demoniserar kriminella som vi gör? Vad innebär det att vi har den människosyn vi har i samhället, där man ofta får skylla sig själv när man gör fel och där man stämplas för livet. En kvinna jag intervjuade beskrev det som att vara "en spottkopp i samhället" när man kom ut ur fängelse. Är det konstigt att hon är bitter och att hon kommer att hamna i fängelse igen? Jag tycker inte det. Jag tycker vi behöver ta vårt kollektiva ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Annars kommer konsekvenserna bara att drabba oss alla. För varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att bli utsatt för brott, och för varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att hamna i fängelse igen.
Vi är alla inblandade, ingen är utan skuld, vi är alla människor, vi har alla ett ansvar.
Runt om i världen sitter en mängd människor förvarade i fängelser för att våra samhällen inte vet vad vi ska göra med dem. Många av dem är missbrukare, några har psykiska problem (ofta ADHD och andra diagnoser de aldrig fått), de flesta är fattiga, utan makt och ofta oönskade, osynliga, "the forgotten people". Det genomsnittliga antalet människor i världen som sitter i fängelse är 145 av 100 000, i USA är det 748 av 100 000 vilket är högst i världen, i Kanada som ligger precis brevid är det 117 av 100 000. I Texas är det 1 av 100. Innebär det att människor är sämre eller värre i Texas? Naturligtvis inte. Vad som är straffbart gör skillnader liksom vilken sorts människor som bor där. Svarta är tex en minoritet i USA, men en majoritet i fängelser. Är det ett rättvist system? Knappast!
När jag skrev min d-uppsats i religionspsykologi intervjuade jag kvinnor i fängelse och kom ofta hem därifrån med känslan att det lika gärna kunde varit jag. Att vårt tänkande i "vi och de" bara är ett försvar, för att vi inte ska behöva fundera mer över våra egna mörkare, svagare sidor. Alla har vi destruktiva tendenser och att mina inte gjort att jag hamnat i fängelse ser jag mest som tur. Det vore arrogant av mig att påstå att jag, om jag varit i deras ställe, skulle agerat annorlunda.
Det intressanta är väl snarare att fundera över vad vi gör nu. Vi kan få så otroligt mycket kunskap om hur människor fungerar genom att lyssna till dessa människor och vi kan lära oss hur vi kan förändra vårt samhälle för att fånga upp dem tidigare och för att kunna rehabilitera de som ändå hamnar i fängelse.
I USA har undersökningar gjorts om vad det är som gör att människor förändras när de är i fängelse och man har kommit fram till att 40% handlar om att förändra självbilden, förväntar vi oss bättre av människor så gör de också bättre, och att 30%handlar om att ha en god kontakt med en förändringsagent, dvs någon som bidrar med nya idéer och en ny syn på saker och ting. Ännu mer konkret har man undersökt vad som bidrar till återfall och det visar sig att rädslan för straff faktiskt ökar risken med 5% och att arbeta med att öka personens självförtroende också ökar risken med 2%. Det som däremot minskar risken för återfall är att arbeta med familjer och relationer (-18%), att skapa nya bekantskaper som inte är kriminella (-21%) samt att skapa nya anti-kriminella attityder (-22%). Tänk vilken lärdom det här ger oss om vad vi kan göra för våra medmänniskor och vad de kan göra för oss.
Och det är här det känns som att allt hänger ihop. Vad innebär det egentligen att vi demoniserar kriminella som vi gör? Vad innebär det att vi har den människosyn vi har i samhället, där man ofta får skylla sig själv när man gör fel och där man stämplas för livet. En kvinna jag intervjuade beskrev det som att vara "en spottkopp i samhället" när man kom ut ur fängelse. Är det konstigt att hon är bitter och att hon kommer att hamna i fängelse igen? Jag tycker inte det. Jag tycker vi behöver ta vårt kollektiva ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Annars kommer konsekvenserna bara att drabba oss alla. För varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att bli utsatt för brott, och för varje orehabiliterad intern som släpps ut kommer någon av oss att hamna i fängelse igen.
Vi är alla inblandade, ingen är utan skuld, vi är alla människor, vi har alla ett ansvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)