Att ha semester ger ju en del mer utrymme för funderingar och något jag länge gått och tänkt på är vad det verkligen är att leva. Om de liv vi skapat oss verkligen är de liv vi vill leva, om de är våra optimala liv liksom. Både som individer och som samhälle.
Vi diskuterar ekonomi som om pengarna i sig är ett mål och inte ett medel för oss att leva. Vi glömmer att vi en gång i tiden började använda pengar för att underlätta byteshandel och låter dem istället upphöjas till vad livet går ut på eller iaf går runt på.
Vi diskuterar arbete utifrån ett rättviseperspektiv som bara verkar gälla vissa. Rätten att ha ett arbete som är en givande del av livet och inte ett nödvändigt ont för att kunna leva. Vi har ett system som är så konstigt. Vi har brist på kunniga människor på rätt arbeten samtidigt som vi har en massa arbetslösa och människor som vantrivs på sina arbeten. Och det skulle inte behöva vara så. För vi har inte brist på pengar och möjligheter i samhället, vi väljer bara att fördela dem på ett sätt som bara gynnar vissa. Vi skulle kunna värdera liv och arbete annorlunda så att en VD inte skulle behöva en fallskärm som morot för att vilja ta ett utvecklande jobb och en städare skulle känna sig som en precis lika viktig del av vårt samhälle. Vi är alla olika människor med olika gåvor och vi kan alla bidra med något unikt. Jag vill leva i ett samhälle där alla har möjlighet till det. För jag tror att det skulle vara ett mycket bättre samhälle, uppbyggt av mycket lyckligare och mer levande människor.
Jag tror vi börjar i fel ända. Istället för att börja med att fundera över vilket slags samhälle och vilka slags liv vi vill ha så försöker vi effektivisera och omorganisera och byråkratisera och distansera... Och jag tycker inte det är svårt att förstå att det blir så, för att förändra allt det kräver att vi tittar inåt och börjar ifrågasätta och känna och det är inte lätt. Men kanske är det nödvändigt. Om vi verkligen vill leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar