Imorgon ska jag återigen gå i pride-paraden. I tidigare år brukade vi dansa efter QX-vagnen, men de senaste åren har jag gått med Anställda i Svenska kyrkan. I år får jag för första gången gå med prästskjortan på.
Förra året slogs jag av alla de människor som jublade och applåderade när vi kom gående och kände mig både stolt och sorgsen. Stolt för att vi för varje år blir fler och fler som visar på att kyrkan står på kärlekens sida, sorgsen för att det inte var självklart för människor att Svenska kyrkan är med på Pride.
Jag älskar att gå i paraden på samma sätt som jag älskar att varje år demonstrera på första Maj. Det är en sån glädje i att få uttrycka sig tillsammans med andra på det sättet. Att få samlas och stå upp för det man tycker är viktigt, att utnyttja den rätten och möjligheten är stort och häftigt. Samtidigt ser jag fram emot den dag då Pride-paraden inte längre behövs. Den dag då alla vi stolta människor har samma rättigheter och möjligheter i samhället oavsett sexuell läggning och andra olikheter.
Men tills dess tänker jag med stolthet vandra genom Stockholms gator med en massa härliga människor och ett regnbågsfärgat kors på bröstet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar