Vår Moder?

Församlingen där jag arbetar kommer att vara remissförsamling när det nu är dags att prova en ny kyrkohandbok. Jag jobbar halvtid på två fängelser och tänker även prova den nya ordningen där. Det ena fängelset är en kvinnoanstalt där jag upplever att språket i våra gudstjänster är väldigt viktigt. Av två orsaker är jag mån om att tala om Gud i så könsneutrala eller mångsidiga ordalag som det är möjligt:

För det första har många av kvinnorna som sitter på anstalten negativa erfarenheter av män. De har ofta blivit misshandlade eller lever på annat sätt i relationer där det finns en könsmaktsordning som trycker ner dem. Att då använda termer som Fader och Herre om Gud hela tiden gör det svårare att öppna upp för ett möte som kan leda till en fördjupad relation till Gud.

För det andra har dessa kvinnor ofta en dålig självbild och den är ofta kopplad till en strukturell ordning där kvinnan är underordnad och inte lika mycket värd som mannen. En ordning som kan vara särskilt framträdande i de sociala grupperingar där dessa kvinnor rör sig. Därför känns det viktigt för mig att visa på den gudomliga kraften i dem själva och att visa på att det kvinnliga är lika mycket värt som det manliga för Gud. Något som inte är lika lätt när man hela tiden stöter på Fadern och Herren.

Till min stora glädje finns det många spännande förslag på böner och texter i det nya handboksförslaget. Redan i början av ordningen för huvudgudstjänsterna fann jag att man istället för I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, kan säga I Guds, den treeniges namn, och jag kände en stor lättnad. Problemet blir sen bara att det inte gäller överlag utan bara på vissa ställen. Efter förlåtelseorden och efter välsignelsen går det tex inte att byta ut orden. Eftersom det i den korta gudstjänst vi kommer fira på fängelset är de enda ställena där jag kommer använda frasen känns det lite tråkigt. 

Av samma orsaker tycker jag att det är tråkigt att man inte kan byta ut Herren mot Gud i välsignelsen. Förklaringen jag fått där är att det följer Bibelns översättning och det kan jag förstå. Men jag tycker fortfarande att vi borde kunna släppa dessa ord där det är befogat. Vi jobbar mycket med att skapa bättre förutsättningar för ett mer könsneutralt förhållningssätt till Gud, som ju faktiskt inte är en man, och då tycker jag att det här är att stanna på halva vägen. Hade vi haft en naturlig motvikt som Vår Moder, hade det varit en annan sak, men det har vi ju inte.

Jag funderar över våra argument att använda dessa manliga termer för Gud och tänker att termerna, även om det är Jesus som tänks ha uttalat dem, bara är beskrivningar. Att Jesus kallar Gud Fader är ju för att beskriva en kärleksfull och omvårdande relation. Om ordet i sig blir viktigare än vad som är evangelium i en människas liv, så undrar jag vad Jesus hade tyckt om det. Ofta återkommer jag till just detta. Vad hade Jesus gjort? 

Tänkte damma av en gammal blogg...

Någon tyckte jag borde låta fler läsa min predikan, så nu lägger jag upp den. Temat är Enheten i Kristus. Texterna den utgår ifrån är Hesekiel 37:15-22, Efesierbrevet 4:1-6 och Johannesevangeliet 17:9-11, samt Gina Dirawis krönika .

Såg ni på melodifestivalen i år? En av programledarna var ju den här unga tjejen Gina. Väldigt rolig! Hon vann tom det här TV-priset Kristallen härom kvällen för sina programledarinsatser. Iaf så skriver hon krönikor också och jag läste en där hon skrev om sin identitet. Hennes föräldrar är födda i Libanon, hon har rötter i Palestina och är själv född i Sundsvall. Och hon undrade då, vem är jag, vad tillhör jag? En fråga som många med invandrarbakgrund här i Sverige frågar sig. Vem är jag? Vi pratar tom om tredje generationens invandrare så vem är egentligen svensk?

Gina skriver om en längtan efter tillhörighet och gemenskap, om ett ensamt hjärta som hungrar efter kärlek. Hon trånade efter detta i 10 år, tills hon ställde sig frågan. Varför är det så viktigt att tillhöra någonting på nationella grunder?

Som kristna har vi ett långt arv av gemenskap över gränserna. Paulus skrev, nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter ju jättefint, men jag är inte så säker på att vi lever som vi lär. Just nu finns ett pågående fall med Ali, en 15-årig pojke från Afghanistan som väntar på utvisning till Italien enligt Dublinfördraget, som tydligen innebär att man bara får söka asyl i det europeiska land som man först kommer till. I Italien blev pojken misshandlad av gränspolisen och våldtagen i flyktingläger. När han fick veta att han skulle skickas tillbaka sydde han ihop sin mun. Nu är han under bevakning för att inte få tillfälle att ta livet av sig. Finland och Danmark har stoppat utvisningar till Italien, inte Sverige. Det är med stor sorg jag undrar var vår medmänsklighet är.

Nej, Ali är inte svensk. Innebär det att han inte har rätt att vara här i vårt fina Sverige? Det är så lätt för oss att säga, vi som lever här i demokrati och fred. Men det är ju inget annat än tur som ligger till grund för det. Och då kan jag inte annat än tänka att vem är jag att sitta här i all bekvämlighet och tycka att andra liksom får skylla sig själva om de är födda någon annanstans. Och visst kan vi säga, hur skulle det gå om vi bara öppnade våra gränser, det skulle bli kaos, alla skulle ju vilja bo här, Eller? I lilla Sverige där det regnar eller snöar mest hela tiden, verkligen?

Och det är ändå inte det som är poängen. Bevara dem i ditt namn, så att de blir ett liksom vi är ett, säger Jesus. Vi är ett. Vi är en mänsklighet. Vi har skapat en massa gränser som håller oss isär, som ska tänkas definiera oss. Vad innebär egentligen våra landsgränser? Varför är det så viktigt att känna stolthet över sitt land, sin svenskhet? Vi har hittat på en massa olika definitioner och etiketter att sätta på varandra. Varför inte bara säga världsmedborgare, människa?

Ginas avslutar sin krönika med vad hon önskar. ”När jag en dag får barn så ska jag lära dem tidigt att gemenskapen som fås av din nationalitet är likgiltig, det är gemenskapen du får av världens alla människor, världens alla leenden och världens alla hjärtan, som spelar roll.” Leenden och hjärtan. Inte landsgränser och språk.

Paulus skriver också om den andliga enheten, bortom våra samhälleliga gränser. ”Liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.” Vad är vårt hopp? Är det inte om alltings enhet? Om ett himmelrike på jorden där alla människor lever tillsammans i frid och harmoni. Där vi inte har något vi och de. Tror vi verkligen att vi ska kunna nå dit genom att förstärka skillnaderna mellan oss? För mig är det idiotiskt. Vi är människor, alla är lika mycket värda, skapade av samma Gud och här försöker vi leva våra liv tillsammans, på denna jord. Några av oss har hört en kallelse till Kristus, några har bara hört en kallelse av Gud. Vi tror att det bara finns en Gud. Vem är det då som kallat?

Vi är så rädda för det som inte ryms inom våra gränser. Det vi inte förstår. Det som sägs på ett annat språk. Det som ryms inom en annan kultur. Men Gud är en och har skapat oss alla, det tror vi ju. Enhet kan vi bara nå genom att mötas och samtala och vara nyfikna och dela våra erfarenheter. Då kanske vi inser att du och jag inte är så olika varandra. Oavsett om vi heter Ellen och är uppvuxna på Lidingö eller Ali och är uppvuxna i Afghanistan. Vi är människor på samma jord, av samma skapare, med samma människovärde, med samma leenden och samma hjärtan. Och det är där vi möts. I våra hjärtan.

Jag sitter och tittar på Inside the actors studio och börjar fundera över det här med skådespelare och andra som har jobb som egentligen inte främst genererar pengar utan upplevelser. Jag jobbar som fängelsepräst och vad mina samtal med interner ger för effekt kan inte mätas, ändå känns det som ett så enormt meningsfullt arbete. Jag har läst om hur unga människor hamnar utanför arbetsmarknaden och hur människor med olika funktionshinder eller andra hinder har problem att få jobb i ett arbetsklimat som främst belönar effektivitet. Och det skrämmer mig. Moderaterna har tagit över benämningen arbetareparti, men de har missat en viktig del i Socialdemokraternas politik. Den att arbetet egentligen inte stod i centrum, utan människan som en levande del av samhället. Och för människan är arbete en viktig del, men inte som ett mekaniskt kugghjul i marknadens Sverige, utan som en levande del av vårt samhälle. Ett samhälle där det är lika viktigt att ha konstnärer och präster och skådespelare och mammalediga och andra som bidrar till människors livsglädje. Sysselsättning är viktig, men lika viktig är känslan av att jag gör något som jag passar för, som också ger mig något tillbaka. Och kanske går min produktivitet inte att mäta, men ändå är någon villig att betala min lön. Och jag önskar få tillbaka fler av dessa aktörer som inte är ute efter ekonomisk utdelning, utan vill vara en bidragande faktor till ett samhälle som sätter människan främst.

Framtiden

Ni vet när man tittar på filmer som visar framtiden, så är det alltid en hemsk framtid där vi gjort slut på jordens resurser, allt är grått och bara några få människor har överlevt antingen ett världskrig med atomvapen, hur jorden träffats av en asteroid eller någon annan naturkatastrof. Och så handlar det om hur vi ska lyckas överleva i den nya verkligheten.

Ibland får det mig att undra om det verkligen är så vi tror att det kommer bli, om vi verkligen inte har mer tilltro till mänskligheten. Vi lever i samhällen som ständigt utvecklas och förhoppningsvis tror vi väl att den politik vi för och vårt sätt att leva ska ge oss bättre liv än de vi nu har och inte sämre. Eller?

Eller är det så att vi är så otroligt egoistiska och kortsiktiga i vårt tänkande att vi accepterar att så länge jag får leka med mina leksaker så struntar jag i hur andra har det och vad som kommer att hända. Så länge mina pengar växer på banken och så länge jag får köpa vilka grejer jag vill, så länge min bil går fort och är i rätt färg och så länge jag får synas på TV, så är jag nöjd.

Men jag är inte nöjd. Jag vill att vi ska tänka långsiktigt och större, jag vill att vi ska lära av våra misstag, jag vill att vi ska bli bättre på att vara människor, bättre på att ta hand om varandra, bättre på att ta tillvara våra naturtillgångar, bättre på att dela på våra resurser, se till att alla människor har tillgång till vatten, mat och mediciner, njuta mer av livet, titta på mer vackra saker, andas bättre luft, vara mer i naturen, ha mer tid för våra partners, barn, vänner och släktingar.

Och vi kan ju göra det. Våra tekniska framsteg, vår kunskap inom psykologi, medicin, sociologi, ekonomi osv, om vi utnyttjade dem så skulle vi ju kunna skapa den världen.

Så varför gör vi inte det?

Förnyelse

Mycket har hänt sen sist och jag tänker att mina funderingar rör sig över alla områden. Vi sossar ska välja en ny ledare och jag tycker det är sorgligt att det blev som det blev. Jag önskar att vi givit Mona en bättre chans, för jag tycker hon har en drivkraft som är bra för partiet. Men nu har det blivit som det blivit och jag tror det är bra att hon avgår. Det pratas mycket om olika kandidater och olika syn på vad "partiet" ska stå för. Vissa förespråkar något nytt, att svara på en önskan och bejaka de krafter som finns i samhället idag, vilket tolkas som högerkrafter, vi bör kliva åt höger och anpassa oss till den nya andan. Men för mig är det helt fel väg. Jag har länge tyckt att vi gått för långt åt höger och jag tycker vi blir populistiska när vi försöker möta högern istället för att stå för de grundvärderingar vi har. Vissa verkar tro att socialdemokratin har dött ut, men för mig är den lika relevant idag, bara vi förmår att översätta begreppen.

Samma sak gäller kyrkan och jag inser att jag står för samma sak på båda arenorna. Det kan verka som att friheten står emot gemenskapen, men för mig står både socialdemokratin och den svenskkyrkliga folkkyrkotanken för samma sak. Den enskilda individens frihet, vilken vilar på gemenskapens trygghet. När vi månar om varandra så kan vi också stråla som individer. Det jag har emot den borgerliga tanken är att det ställer människor emot människor. Jag tro att konkurrensen kan söndra och att tänka i lönsamhet kan överskugga andra mål.

Jag längtar efter en ny socialdemokrati, som bejakar människors lika värde och möjliggör allas lika möjligheter, som ser att vi alla är olika och uppmuntrar till att lysa, men aldrig på bekostnad av andra, som ger möjligheter och trygghet efter behov. En socialdemokrati som bejakar de krafter som finns i människor och som förstår de svårigheter som kan uppstå. Som tror gott om människor och tror på att vi tillsammans kan bygga det samhälle vi vill ha. Som förstår att leva handlar om livet och inte om det vi diktar ihop.

Och jag längtar efter en kyrka som bejakar det liv som människor lever, som ser evangeliet som ett budskap till alla och något vi måste anstränga oss för att översätta så att människor förstår det. Vår mission måste ju vara att sprida evangeliet, att få människor att förstå att vi alla är älskade av Gud, och så älskade att vi alltid är förlåtna, att vi alltid lever i Guds omsorg. Och då kan vår målgrupp inte bara vara de få som går på våra gudstjänster utan måste också vara de som inte kommer till våra gudstjänster idag. Vår målgrupp är alla människor i vår närhet.

Vi ska välja ledare inom socialdemokratin och jag hoppas att det är någon som uppmuntrar till förnyelse, men som också bejakar de grundläggande värderingar vi har; jämlikhet, medmänsklighet, frihet. Ord som är lika aktuella idag, hur mycket vi än försöker omvärdera begreppen. Det största sveket, skulle enligt mig vara att svika dessa ideal. Det går att modernisera vår politik utan att släppa våra ideal, det går verkligen. Och jag tror på att vi kan göra det!

Ett nytt liv

Idag, eller rättare sagt väldigt, väldigt tidigt i morse fick min bästis barn, en liten flicka. Och jag har så mycket känslor i kroppen att jag har svårt att hålla reda på dem. Jag är bubblande lycklig och förundrad, helt plötsligt finns det en ny liten människa här på jorden. Och visst är det så att hon fanns här redan när hon låg i magen, vi pratade om henne, vi kunde känna henne röra på sig, men det är först nu som man kan se hennes ansiktsuttryck, hennes hårfärg, hålla i henne, räkna hennes fingrar och tår. Man kan undra vem hon är, hur hon kommer att vara, vilket liv hon kommer leva, vad hon kommer lära oss om livet. Det är något förunderligt när ett nytt barn föds.

Och det får mig att fundera över vad ett liv är? Just vi, jag, du och alla andra, föds som ganska enkla människor. Vi behöver kärlek, närhet, mat, luft att andas och tak över huvudet. Sen växer vi upp och blir så mycket mer komplicerade. Helt plötsligt behöver vi alla möjliga konstiga saker. Det är förstås på gott och ont. För livet blir ju mer komplicerat när man inte kan förlita sig på föräldrar som tillgodoser alla ens behov, när man själv måste ta ansvar för sitt liv. Samtidigt ligger det ju i att vara människa att ta sina egna beslut om livet, att vara nyfiken och upptäcka, låta livet växa. Men för mig är det viktigt att ibland fundera över vad jag kan skala bort. Vilka av alla de påhittade behov jag har kan jag lika gärna vara utan? Och det är ofta ganska många. För livet är lite sorgligt om jag verkligen behöver Coca Cola light eller TVns alla serier. Nånstans så vet jag ju att livet är större än så och jag är glad att den här nya lilla tjejen påminner mig om det.

Något hon också påmint mig om redan när hon låg i magen är att jag längtar efter barn. Att man alltid gör val här i livet och att jag är nöjd med mina, men att jag vill vara noga med de jag gör framöver. För jag vill också vara med om det här. Är så fantastiskt glad för mina vänner som fått ett efterlängtat litet barn, så otroligt glad för den lilla flicka som fått så fina föräldrar och en sån fin syster, och så ofantligt glad för min egen skull som fått ett nytt litet liv i min bekantskapskrets. Ibland är livet bara förunderligt. :-)

Trött, trött, trött...

Har varit för trött för att skriva på ett tag, själsligt trött, trött i huvudet, politiskt trött... En dryg vecka har gått sen valet och det gick ju inte som jag önskat direkt. Men kanske gick det som det måste just nu. För ibland tror jag man måste få något att ta spjärn mot. Framförallt den sista veckan innan valet tycker jag att de rödgröna verkligen började få flyt, engagemanget från många håll var stort och det kändes som om det hände något. Och nu är valet över och allt som det pratas om är SD. Jag tror det är synd (kanske i dess rätta bemärkelse), jag tror det är att spela dem i händerna. Svenska folket har valt in dem, låt oss respektera det, men se till att de inte kan göra någon skada. De är en ytterst liten minoritet och jag tror det bästa vi kan göra är att forsätta jobba för det samhälle vi vill ha, så kommer de aldrig att få någon makt.

Visst är det lite uppseendeväckande att Gudrun Schyman, som är en ytterst skicklig politiker, får så få röster med sitt Feministiska !nitiativ, medan ett ytterst konservativt parti med främlingsfientliga idéer kommer in i riksdagen. Jag tror det säger något om vårt samhälle och jag tror inte att någon av oss ska vara stolta över det. Däremot tror jag att vi alla måste ta vårt ansvar och verkligen fundera över hur vi vill ha det. Detta kallare samhälle fungerar inte. Klyftor och orättvisor spär på känslan av att "vi" måste se om "vårt eget", vi har sett det förr. Det leder inte till något gott.

Jag hoppas att en varmare röd-grön politik inte hamnar i skymundan nu, jag hoppas att det engagemang som började anas innan valet kommer att fortsätta bubbla och växa. Jag hoppas vi inte blir förblindade av oro, utan med lugn tillförsikt inför människans grundläggande godhet, forsätter arbeta för ett bättre samhälle.

Det tänker jag göra iaf!

Gå gärna med i min facebook-grupp om du vill dela med dig av goda idéer för ett livsbejakande samhälle.