alltiellen

Jag sitter och tittar på Inside the actors studio och börjar fundera över det här med skådespelare och andra som har jobb som egentligen inte främst genererar pengar utan upplevelser. Jag jobbar som fängelsepräst och vad mina samtal med interner ger för effekt kan inte mätas, ändå känns det som ett så enormt meningsfullt arbete. Jag har läst om hur unga människor hamnar utanför arbetsmarknaden och hur människor med olika funktionshinder eller andra hinder har problem att få jobb i ett arbetsklimat som främst belönar effektivitet. Och det skrämmer mig. Moderaterna har tagit över benämningen arbetareparti, men de har missat en viktig del i Socialdemokraternas politik. Den att arbetet egentligen inte stod i centrum, utan människan som en levande del av samhället. Och för människan är arbete en viktig del, men inte som ett mekaniskt kugghjul i marknadens Sverige, utan som en levande del av vårt samhälle. Ett samhälle där det är lika viktigt att ha konstnärer och präster och skådespelare och mammalediga och andra som bidrar till människors livsglädje. Sysselsättning är viktig, men lika viktig är känslan av att jag gör något som jag passar för, som också ger mig något tillbaka. Och kanske går min produktivitet inte att mäta, men ändå är någon villig att betala min lön. Och jag önskar få tillbaka fler av dessa aktörer som inte är ute efter ekonomisk utdelning, utan vill vara en bidragande faktor till ett samhälle som sätter människan främst.